(October 5, 1848 - December 23, 1912), was a French Academic painter and military artist noted for his precision and realistic detail. Detaille was a student of Jean-Louis-Ernest Meissonier. He served in the French Army in the Franco-Prussian War of 1870-1871 and became the official painter of the battles. He is famous for his portraits of soldiers and depictions of military manoeuvres, military uniforms and general military life.  Related Paintings of Edouard Detaille :. | Orientation | La Charge | Le Reve | Vive L'Empereur | Grenadier of the Old Guard |
Related Artists:
Pearce, Charles Sprague
American, 1851-1914 American artist, was born at Boston, Massachusetts. In 1873 Pearce became a pupil of L??on Bonnat in Paris, and after 1885 he lived in Paris and at Auvers-sur-Oise. He painted Egyptian and Algerian scenes, French peasants, and portraits, and also decorative work, notably for the Thomas Jefferson Building at the Library of Congress at Washington. He received medals at the Paris Salon and elsewhere, and was made Chevalier of the French Legion of Honor, decorated with the Order of Leopold, Belgium, the Order of the Red Eagle, Prussia, and the Order of the Dannebrog, Denmark. Among his best known paintings are The Decapitation of St John the Baptist (1881), in the Art Institute of Chicago; Prayer (1884),
Nasi
Italian, 19th century Born in the town of Castel del Piano, near Grossetto, Giuseppe Nicola Nasini trained under Ciro Ferri at the Accademia Medicea in Rome in the early 1680??s. He also studied at the Accademia di San Luca, where he won several prizes, and later worked extensively in Rome. In 1689 he entered the service of the Grand Duke Cosimo III de?? Medici in Florence, for whom he painted a series of four large canvases on the theme of the Last Judgement for the Salone dei Novissimi of the Palazzo Pitti, executed between 1690 and 1694. Transferred at the end of the 18th century to a church in Siena, these are now lost. In the first quarter of the 18th century Nasini painted a number of works for churches in Rome, including an altarpiece of The Madonna and Child with Saints for the Chiesa dei Re Magi in 1707, and a Baptism of Christ for San Lorenzo in Lucina, completed in 1716. In 1718 Nasini was one of twelve leading painters working in Rome (including Benedetto Luti, Francesco Trevisani, Sebastiano Conca and Pier Leone Ghezzi) who were commissioned by Pope Clement XI to paint seated prophets in the oval niches of the nave of the basilica of San Giovanni in Laterano. One of Nasini??s last Roman works was a frescoed Glory of Saint Anthony for the church of SS. Apostoli, painted between 1721 and 1722. By the late 1720??s Nasini had risen to a position as the leading painter in Siena, where he headed a large and busy workshop. In such works as the decoration of the Oratorio del Crocifisso and the church of the Visitation he introduced the Baroque manner of Luca Giordano to his native city. His older brother Antonio was also a painter; the two collaborated on the decoration of the vault of the church of San Gaetano di Thiene in Siena, completed in 1734.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.